Helsingfors' Morgonblad
Barberaren i Sevilla >>>>>>>>>>>> Måndagen den 10 april 2006 <<<<<<<<<<<<< Mozart: Don Juan
Redaktionen var på Otel Khan i Antalya, Turkiet, för att bevaka solförmörkelsen den 29 mars.
Helsingfors' Morgonblad
Kollegan "Stjärnorna och rymden" (Tähdet ja avaruus) hade ordnat en förmörkelseresa till Belek nära Antalya och inkvarterat sjuttio rymd- och stjärngossar (och flickor) på Otel Atlantis. Atlantis var som bekant namnet på den ganska oturliga ö som engång sjönk i djupet (Atlanten!) och som aldrig kunnat återfinnas. Stjärngossarna hade bättre tur.
Föreningen Björnen (även kallad "Ursa") var i Alanya, 140 km öster om Antalya. Björnarna alnfördes av tv-kändisen Jari Mäkinen. De reste upp i bergen för att komma litet närmare förmörkelsen och resultatet kan snart ses i Finlands Television.
Morgonbladet blev stamgäst på den utmärkta gaturestaurangen Bey Kebap där vi träffade Yasin Sahinkaya, 23, uppvuxen och skolad i Tyskland men värnplikt i Turkiet och numera återflyttad turk. Die ganze Woche haben wir Deutsch gesprochen bis Yasin unglücklicherweise erledigt war weil er zu viel mit den Gästen sprach... Er hat natürlich schnell eine neue Arbeit gefunden. Jetzt kommt der hoffentlig nach Finnland.:-)
Björn Palmén
Den finlandssvenska spextraditionen har närmast grundat sig på medicinestuderandenas Thorax-spex, som dock ofta har varit bara en blek kopia av sin rikssvenska förlaga.
Den finska spextraditionen i Finland har blivit någonting helt annat, det kunde man konstatera på fredagen när finska teknologer från Tekniska Högskolan i Otnäs uppförde spexet Nero på Savoyteatern i Helsingfors. För regin stod Susanna Tiitinen och spexet hade författats av Juho Härme, Lauri Näreneva och Kaarlo Väisänen. Spexet hade tidigare framförts på landsbygden, nämligen i Vasa, Uleåborg, Esbo och Villmanstrand :-) så det var den femte föreställningen helsingforspubliken och Morgonbladet fick se.
Den gamla spextraditionen med klassisk musik lyste helt med sin frånvaro. Istället dammade en 13-mannaorkester på med heavy och pop, t.ex. Village Peoples "Y.M.C.A." som naturligtvis blev "N.E.R.O.". Kapellmästaren Pyry Jahkola såg ut som en inkarnation av Snoopy, och han skötte musiken med den äran.
Egentligen får det inte finnas flickor med i ett äkta spex, men de kvinnliga deltagarna i spexet var så duktiga att de väl försvarade sin plats. I synnerhet kejsarens härold Kirsti Larja med sitt posthorn var fantastisk. Också slavinnan Lucia, Anna Nuuros som skänkte i vin åt alla var en imponerande rolltolkning. Trimalchios, Mikko Sinervo, var den svenskspråkiga värden på gästabudet och höll ihop hela föreställningen. Petronius, Sami Honkonen som var kejsarens skald gjorde en övertygande rolltolkning, man trodde gärna att resultatet av hans litterära ansträngningar blev skådespelet "Hamlet".
Nero och Poppea sjöng bra men man trodde inte för ett ögomblick på att de var kejsaren och kejsarinnan i Rom, hallå regin! Gör någonting! Och vem hade hittat på att kejsar Nero skulle ha en basker på huvudet?!
Något riktigt spex blev det tyvärr aldrig, snarare då ett sångspel med en massa poplåtar (välsjungna!) efter varandra. Publiken fick avbryta föreställningen med tillrop och egna förslag, hela ensemblen och orkesterna improviserade gärna till publikens förtjusning. Däremot blev det ingenting av publikens många krav på "OMSTART!". Inte ett enda nummer bisserades under hela kvällen. :-( Både spexet och regissören borde härvidlag ta OMSTART!
Björn Palmén
Lilla Teatern ber alla låta bli att avslöja någonting om "Grönholms metod" men det är omöjligt att skriva en recension utan att avslöja en del av överraskningarna i föreställningen.
I början ser vi fyra arbetssökande, vars innersta själsliv nu obarmhärtigt och skoningslöst skall avslöjas. Fyra ganska sympatiska arbetssökande, får jag väl tillägga, nämligen Sampo Sarkola, Pekka Strang, Kristian Rundman och Jonna Järnefelt.
Testen är ett enkelt uppdrag: Att avslöja vem av dem som är falsk och inte alls söker jobb!
Det visar sig först att alla är äkta, och testuppgift nr 2 blir att argumentera varför just man själv borde få jobbet. Jonna skall vara clown, Pekka är biskop, Sampo är tjurfäktare och Kristian är politiker. Men tävlingen blir tyvärr oavgjord när plötsligt en av de fyra erkänner att just han är den falska arbetssökande.
Men hjälp! snart visar det sig att tre är falska!
Logiken haltar nu betänkligt och så mycket mera har jag inte att säga om pjäsen. Desto mera vill jag understryka de fyra skådespelarnas suveräna framtoning och otroliga inlevelse. Man trodde faktiskt på dem och glömde att man var på en teater! Sampo Sarkola blev faktiskt transsexuell och kvinna inför våra ögon, en smått fantastisk prestation som genomfördes med små medel. Bravo!
Föreställningen är fascinerande, men jag tror inte att "Grönholms metod" är något för en seriös arbetsgivare att ta efter!
Björn Palmén
På bilden från höger Jenny Wikström (från Elevbladet), Antonia Wulff (förbundsordförande) och Tom Sjöberg (behöver ingen presentation!).
På studieprogrammet fanns en kurs i glasblåsning, vilket behövdes i kemilaborationerna. Det gick inte så lysande att blåsa pipetter och provrör, jag lyckades ofta skära och bränna mig på samma glasflisor på en gång...
Medan jag ännu studerade tog min assistent i atomfysik Anders Palmgren initiativet till att grunda Atomtekniska Sällskapet. På ATS' möten tilltalade vi varandra med attributet "herr", herr Palmgren, herr Jauho, herr Laurila, herr Palmén, herr Regnell m.fl. Vi satte en ära i att våra möten alltid skulle handla om något annat än bara fysik och atomkraft. Vi diskuterade därför ofta balett och magi med mera men aldrig kvark (såvida det alltså inte gällde kor) och aldrig tidsdilatationen vid ljusets hastighet (klonparadoxen, ni vet).
Jag hade alltså konstiga kurskamrater. Mycket riktigt har det visat sig att påfallande många av dem har någon konstig hobby. Min egen hobby är shuo han yu, alltså att tala mandarin, t.ex. "Ni shi Zhong guo ren ma? Hen hao, wo Fenlan ren, renshi nin hen giaoxing, Nin ai Tiananmen, Tibet he Taiwan ma?" vilket betyder jag är så glad att kunna tala med Er om Tian An Men, Tibet och Taiwan. Kineserna förstår mig faktiskt men är ibland "bu hen giaoxing", inte så glada.
Björn Palmén
Resan går till Honolulu, San Francisco och New York. Om det mot förmodan skulle behövas en reserv i körens första bas så ställer alltså Out 'n loud:s Björn Palmén gärna upp. :-)
Längst till vänster körens pianist Magnus Bergman, i mitten körens ordförande Raino Kirkma (till vänster). Längst till höger en kille som inte hör till kören men som 23 februari officiellt kom ut som bög: Jari Sillanpää, f.d. tangokung i Finland.
Uppskjutningen borde ha ägt rum redan på tisdag 17.1. men blev - uppskjuten. :) För att komma i rätt bana måste sonden lyfta mellan kl. 20.08 och 22.07 den 19 januari. Den lyckade starten skedde kl. 21.00. Resan till Pluto kommer att ta nio år. År 2007 räknar man med att kunna passera Jupiter, två dagar försenade. :-)
Pluto är ett populärt namn, t.ex. Musse Piggs hund heter Pluto...
En budbärare från trollkarlen med absurda hotelser ("din man skall förvandlas till sten") inleder operan, han är ungefär lika trevlig som den mystiska tvåkönade "rosenkavaljeren", också han/hon en produkt av teamet Hofmannsthal och Strauss. Hur kan man då tvärs igenom en hel opera skymfa en kvinna, låt vara att hon är kejsarinna, så till den grad? Jo, hon är ingen människa (en allmän åsikt hos Strauss och Hofmannsthal, förefaller det!) utan ett andeväsen, just det, en tjänsteande.
Och hur kan nu all denna smörja bli en spelbar opera överhuvud taget, frågar man sig und wird verstimmt. Förklaringen är Richard Strauss fantastiska musik som klingar frisk och modern genom hela operan. Det är första gången operan framförs i Finland, den har alltså fått vänta på sin finländska urpremiär i hela 86 år.
Nationaloperans glimrande tekniska möjligheter utnyttjas skickligt. Vi får se hela fonden bli en snurrande galax, Orions stjärnbild med sina tre keopspyramider i mitten får dominera bland otroligt vackra aftonrodnadsfoton och gigantiska översiktsfoton av någon arabisk stad uppifrån (Tanger?). Dekoren räddar operan genom att den avleder uppmärksamheten från den töntiga handlingen. Falken som flyger med två alltför tydligt synliga kraftiga vajrar i nacken får vår sympati. Det är inte lätt att kvittra som en falk när man ser så upphängd och nedsläppt ut!
Kapellmästare Muhai Tang fick den förstärkta operaorkestern att klinga gudomligt. Mycket bra! Hen hao!
Björn Palmén
Nationaloperans tekniska resurser används till fullo i Rosenkavaljeren. Kulisserna har målats på golvet och jättestora rörliga speglar hänger därför ovanför scenen. Scengolvet rör sig kontinuerligt centimeter för centimeter mot vänster vilket gör att nya kulisser hela tiden omärkligt kommer in från höger.
Rosenkavaljeren är inte en man! Monica Groop i titelrollen kan ju inte hjälpa att hon är kvinna, Rosenkavaljerens roll är skriven för en sopran. Varför en kavaljer, en beriden adelsman, skall vara kvinna och sopran vet bara Richard Strauss (och han är död).
Richard Strauss' musik är mycket vacker. Men den är inte skriven för en duett mellan en man och en kvinna. Musiken i kärleksscenerna är komponerad för att sjungas av två kvinnor, varav den ena skall låtsas vara man. Detta är en totalt omöjlig idé enligt min åsikt.
Det mystiska könsbytet på huvudrollen gör att kärleksscenerna inte fungerar erotiskt, om man inte vill tolka in något lesbiskt i dem. Och det vill man ju inte, det har i varje fall inte något stöd i texten, som alltså är Hugo von Hofmannsthals kanske en aning föråldrade libretto. Han gick in för att skriva librettot till en vulgär erotisk komedi.
Ett problem är dock att rosenkavaljeren blivit rosenkavaljerskan. Så vitt jag förstår kunde det erotiska räddas om rollen transponerades till en hög tenor för att sjungas av en ung man.
Operan har ett riktigt bra örhänge, det är baron Ochs som sjunger den berömda valsen. Här känns det som om en annan Straussopera, nämligen Johann Strauss' Läderlappen, plötsligt vaknat till liv. Men Richard Strauss' musik är ofta långsam vilket gör hela operan långsam. Och det är ju en klar belastning för vilken komedi som helst.
Den underliga idén att på bröllopsdagen skicka en silverros dränkt i persisk rosenparfym till bruden med en speciell rosenkavaljer ger ett egendomligt intryck av Wien för hundra år sedan. Men en kärlek som får uttryck i en blomma i hårdhamrat silver är kanske det enda riktiga i en komisk opera där två kvinnor uppträder tillsammans som kärlekspar, och där en äldre person som baron Ochs inte skall tänka på att gifta sig utan uppmanas överlåta kärleken till yngre och vackrare personer.
All denna propaganda mottogs konstigt nog helt entusiastiskt av helsingforspubliken. Scengolvet som hela tiden gled undan sångarnas fötter är en bra symbol, vart är vi egentligen på väg när en opera med ett så fördummande innehåll kan bli så uppskattad. Svaret blir naturligtvis: vi är också på väg ut i kulisserna.
För operans kvinnoförakt och åldersdiskriminering borde Hugo von Hofmannsthal och Richard Strauss skämmas. Postumt.
Tjajkovskis Nötknäpparbalett stor succé
Men det är den enda kritik jag har, annars ger jag mig på nåd och onåd. Kapellmästaren Patrick Flynn fick den välkända musiken att låta ny och fräsch. Anu Viheriäranta dansade Klaras roll med den äran på föreställningen den 7 december, största delen av baletten är faktiskt Klaras råttinfekterade mardröm. Prinsen Nicholas Ziegler var stilig och värd alla bravoropen, och Dario Franconi som gömt sig bakom Nötknäpparens nötkrossande mask dansade inspirerat. Jukka Kirjonen som råttkungen var lagom obehaglig och resten av den 150-hövdade (med och utan löshuvuden) ensemblen dansade fantastiskt.
Nu är rätta tiden att ta med barn från sex år uppåt på operabaletten. Ett livslångt beroendeförhållande till balett och opera kan sålunda grundläggas i tidig ålder!
"Pavos maka slog sitt bröst och sade: Herren pröfvar blott, han ej förskjuter. Blanda du, till dubbelt, bark i brödet Jag vill gräfva dubbelt större diken."
Gerald Finley, Jaufré och Dawn Upshaw, Clémence, träffas aldrig, trots bilden...
Librettot är skrivet på franska av den libanesiska författaren Amin Maalouf och är totalt renons på idéer. Jaufré älskar Clémence, och Clémence, hon älskar Jaufré, men det är oklart varför eftersom de aldrig träffats. Jaufré bor nämligen i Marseille och Clémence i Tripolis. Som kärlekens budbärare fungerar en pilgrim (!), en mystisk manlig varelse som spelas av Monica Groop, varför är oklart. Jag kan inte neka mig nöjet att återge ett replikskifte ur librettot:
-- Pèlerin, sais-tu pourquoi la mer est bleue? -- Parce qu’elle est le miroir du ciel. -- Et le ciel, pourquoi est-il bleu? -- Parce qu’il est le miroir de la mer! Alltså: -- Pilgrim, vet du varför havet är blått? (det är fråga om Medelhavet) -- Därför att det speglar himmelen. -- Och himmelen, varför är den blå? -- Därför att den speglar havet!Är nu sedan detta stor poesi eller är det dravel? Döm själv!
Kaija Saariahos musik hade varit värd ett bättre libretto, t.ex. ett med handling. Hon använder flitigt flöjter, piano och slagverk. En manlig kör uppe på andra raden till vänster och en kvinnlig kör på andra raden till höger beledsagar ofta solisterna och åstadkommer också en hel del andra så kallade special effects, såsom attt blåsa i mikrofoner med mera.
Regin är av Peter Sellars (med a) som också gjort en klumpig engelsk översättning för textmaskinen. (Det finns faktiskt bara text på finska och engelska, finlandssvenskar väntas förstå franska). Det är den långsammaste regi jag någonsin sett, det händer verkligen absolut ingenting på scenen, och detta försiggår dessutom långsamt. Ett hjältemodigt försök att rädda operan görs av scenografen George Tsypin som trollat fram ett fem cm djupt Medelhav på operans stora scen. Efter två timmar är alla solisterna mycket riktigt genomblöta.
Två DNA-pelare i spiral utgör tillflyktsorten för Gerald Finley i trubadurens roll, till vänster, och Dawn Upshaw som grevinna av Tripolis, som sitter uppflugen i spiralen till höger. Sex ljuspelare som kan anta olika färger höjs och sänks ideligen från taket utan att man blir så mycket gladare för det. Ibland exploderar spiralerna i starkt ljus och blinkningar som sticker i ögonen. Pilgrimens båt på Marseille-Tripolis-rutten är genomskinlig och upplyst av mycket starka lysrör på båtens trallar. Starka strålkastare reflekterar Medelhavets vågor mot fonden, och det är faktiskt mycket effektfullt de första 100 minuterna eller så. Sedan blir man litet trött på det hela.
Musiken är gudomligt vacker...
Musiken är gudomligt vacker och det är scenografin också, men det händer faktiskt absolut ingenting. Trubaduren författar på löpande band dikter och kärlekssånger till Grevinnan, och de framförs sedan av Pilgrimen. Efter 2 timmar 10 minuter händer det någonting, Trubaduren tar båten till Tripolis men avlider vid framkomsten, varför är tyvärr oklart. Resten av operan är sedan klagovisor med anledning av dödsfallet.
Premiärpubliken gav en stående ovation till kompositören, som var närvarande, och Esa-Pekka Salonen som dirigerade med stor inspiration. Operan är tyvärr mera konstig än konst och påminner inte om någon annan opera. Det skall man kanske vara tacksam för.
Björn Palmén
Ända till år 1917 sammanträdde SFP:s lokalavdelning i S:t Petersburg, nära ”Mammut Bleket” (se kartan).
År 2004 sammanträdde Sfp igen, i det berömda hotellet S:t Petersburg på Nevans norra strand.
Mittemot hotellet stod Pansarkryssaren ”Aurora” på grund, nära ”Makula” på kartan ovan.
Helsingfors Morgonblad beklagar att kartan är lite gammal, men den var den färskaste svenskspråkiga karta vi kunde hitta (från år 1701).
.
|
Runebergs version
Björn Palméns uppdatering Vårt land, vårt land,
Vårt land, vårt land, Vårt
land är fattigt, skall så
bli Vårt land
är rikt, och skall så bli Vi
älska våra strömmars
brus
Vi älskar våra strömmars brus Och
här och här är detta
land,
Och här och här är detta land, Och
fördes vi att bo i
glans
Och fördes vi att bo i glans Din
blomning, sluten än i
knopp,
Din blomning, sluten i en knopp,
Helsingfors' Morgonblad är en internettidning som startades den 9 januari 1996 av Björn Palmén. Helsingfors' Morgonblad har
hissat regnbågsflaggan Helsingfors' Morgonblad är en obunden tidning som försöker stå Svenska Folkpartiet nära -
Björn Palmén är konsult för firman Nordsjö-Data Ab och har tidigare varit anställd av: Vad betyder då denna drake
Björn Palmén är tvåbarnsfar, döttrarna heter Antonia Susanna Björnsdotter Palmén och Jag är alltså diplomingenjör, frilansjournalist, jag skriver bl.a. operakritik i Vasabladet.
Jag är hedersmedlem i Finlands svenska skolungdomsförbund, medlem i Publicistförbundet, Jag är konsult för firman Nordsjö-Data Ab, och stiftande medlem av Fredriksbergs Rotaryklubb.
Emailadressen är bjorn.palmen@tfif.fi, där tfif står för Tekniska Föreningen i Finland.
|
